Jag har alltid beundrat folk som kan skriva. Alltså, inte bara skriva, som i skriva en grammatiskt korrekt mening. Utan folk som verkligen målar med ord. Skapar liksom!



Jag har själv kommit in i lite perioder i mitt liv där jag målat lite extra mycket med ord. Allt jag skrivit, vare sig det varit ett simpelt sms, eller en gestaltningsuppgift i skolan, har jag då lagt ner extra mycket omtanke bakom, för att få den där målande känslan.

Jag kommer in i olika perioder då jag fastnar lite extra för ett estetiskt skapande. Ibland har jag målar-perioder, då det enda kreativa jag gör är att måla tavlor. Ibland (okej, oftast) kommer jag inte i fotograferings- perioder, då jag praktiskt taget sover tillsammans med kameran för att inte missa ett enda ögonblick att fånga. Ibland hamnar jag i piano- perioder, då jag sitter och leker med fingrarna över tangenterna i hopp om att komma fram till en fin liten melodi. Och ibland hamnar jag i skrivar- perioder, då jag får för mig att jag är en oupptäckt poet. Och att jag är just oupptäckt för att ingen förstår sig på mina texter, att de är alldeles för abstrakta, djupa och melankoliska för omvärlden.

Storhetsvansinne? Ja, kanske. Men ibland är det nyttigt att drabbas av extrem självgodhet (vi kan ju låtsas i alla fall).




F-tal: 4
Slutartid: 1/800 s
ISO: 400
Exponeringsprogram: Manuell
Fokus: Auto
Objektiv: 18x55 mm
Kamera: Nikon D3100